Om han förstår det på fel sätt spelar ingen roll för mig men sanningen är att jag tackar honom, och Gud.
Och inte bara det, jag har förlåtit honom.
Jag har efter nästan tre år stått ansikte mot ansikte med mannen som förändrade mitt liv på både det ena och det andra sättet och det fick mig att inse att jag har förlåtit honom.
Det finns ingen ilska kvar där, inga dåliga känslor och mörka tankar.
Inte heller förståelse eller någonting som kommer att glömmas bort, men förlåtelsen har jag accepterat.
Han får vara naiv, han får leva sitt liv i ovisshet om att han någonsin har gjort någonting fel och att han är det bästa som någonsin fanns i mitt liv, men han får leva med det om det gör honom lycklig.
För att jag, jag vet sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar