Var är mänskligheten på väg?

Är ni engagerade i politik?
Jag önskar att jag vore det.
Jag vill engagera mig för vill man ha förändring måste man själv vara med i den och göra någonting åt det.
Men...
Politik i mina ögon har blivit falskt och smutsigt.
Förr i tiden gjorde politikerna det dom sa, dom stod för det dom sa med raka och direkta svar.
Om ni såg när SVT pressade Reinfeldt så vet ni vad jag menar.
Han kunde inte ge dom något direkt svar om problemet runt arbetslösheten och försökte hela tiden att gå runt frågan och gå in på en annan väg.
Det är det jag inte gillar.
Jag önskar att vi kunde byta ut alla politiker som vi har och ersätta dom med nya och ärliga människor.

Jag har ärligt talat ingen aning om vilket parti jag ska rösta på. Varför?
För att inget parti kan ge några direkta svar på hur dom ska lösa samhällsproblemen.
Dom smyger runt och utan att använda ordet lovar dom saker för att fiska röster.
När dom väl sitter där säkert, slappnar dom av och tar pengar utan att bry sig om oss vanliga människor.

Jag önskar mig mera civilkurage och att jag skulle våga starta en slags demonstration för att visa mitt missnöje. Det finns fler som tänker som jag men vi röstar istället blankt och håller oss tysta.
Någonting måste göras, vi behöver flera med civilkurage.

Det är min ståndpunkt.

Känner du dig fast - Våga be om hjälp

En tjej som älskar allting som har med träning och hälsa att göra följer många olika personer på Instagram som jag har som motivation och inspiration. Det är otroligt vilka resor många gör, från farligt undernärda eller överviktiga till en hälsosam figur och då menar jag inte Hollywood och filmkroppar.
Nej. Helt vanliga och mänskliga kroppar med former men med hälsosamma former.

Jag har inga problem med att hitta min motivation och min driv till träning men jag har många gånger känt att jag har fastnat och stått på samma plats utan några resultat, eller inte tillräckligt snabba resultat.
Jag fick kontakt med en fantastisk människa, tränare och hälsocoach som har hjälpt mig mycket.
Vi har tränat ihop tre gånger och hon är otroligt tuff men jätteduktig på att ge beröm och pusha.
Vi har igen tagit kontakt för att jag skulle vilja ha ännu mera hjälp, speciellt med min kost.

Trots hur mycket jag tycker om att träna så är jag urusel på den viktigaste delen av allt - maten.
Jag menar inte att jag äter mycket skräpmat och godis, det gör jag definitivt inte, men jag är väldigt lat och bekväm. Jag är också fantasilös vilket många gånger resulterar i att jag inte äter någonting alls eller brer mig en smörgås till middag.

Så i en månad framåt från och med idag ska jag få veckoläxor.
Denna veckas läxa som ska vara klart på söndag är;

400 knäböj
200 armhävningar
100 upphopp
300 tåhävningar
100 burpees
400 varierande situps
5 promenader
3 intervalltillfällen (minst 40 minuter sammanlagt)

Sen ska jag självklart räkna kalorier utöver detta och självklart har jag mina vanliga gympass med.
Jag inväntar ett kostschema som antagligen glider in imorgon som jag även ska följa.
Denna månad kommer bli fylld av hatkärlek och trötthet men antagligen kommer jag att må helt
fantastiskt bra! Jag längtar och både fotograferar och mäter före/efter och ni får följa min
uppdatering här på bloggen.

All around me are familiar faces

It seems that my past is catching up with my future...

It's been a while

Om han förstår det på fel sätt spelar ingen roll för mig men sanningen är att jag tackar honom, och Gud.
Och inte bara det, jag har förlåtit honom.

Jag har efter nästan tre år stått ansikte mot ansikte med mannen som förändrade mitt liv på både det ena och det andra sättet och det fick mig att inse att jag har förlåtit honom.
Det finns ingen ilska kvar där, inga dåliga känslor och mörka tankar.
Inte heller förståelse eller någonting som kommer att glömmas bort, men förlåtelsen har jag accepterat.

Han får vara naiv, han får leva sitt liv i ovisshet om att han någonsin har gjort någonting fel och att han är det bästa som någonsin fanns i mitt liv, men han får leva med det om det gör honom lycklig.
För att jag, jag vet sanningen.

Ibland behöver man någon annan som ställer frågan åt dig

Då det här är en ny blogg ska jag uppdatera lite om ett par åsikter jag har angående människor födda med silversked i munnen - Jag har inte mycket respekt för dom och jag har inte mycket förstående för dom heller.

Jag som är en så kallad... "Doer" (GÖRA!), som kämpar in i det sista och ger mig fasen inte förrän jag har uppnått det jag vill fastän det finns flertalet bakslag och fall i bagaget, har svårt för människor som får mycket serverat. Må så vara att dessa människor kanske är nöjda med detta och mår bra av det men jag kommer aldrig någonsin att förstå det. Ska jag ha någonting vill jag känna att jag FÖRTJÄNAR det, att det blir min belöning av allt slit.

Och ja, jag har länge och många gånger varit svartsjuk på dessa människor som bara får saker till höger och vänster, utan någon anledning och utan att behöva göra någonting för det vilket har resulterat i falsk glädje för deras skull när jag innerst inne kokar och har lust att vända på klacken och gå.

När jag träffade en helt underbar vän för två dagar sen så satt vi och pratade om just det här ämnet.
Hon är precis som mig, vill göra saker, kämpa för sitt sedan få det välförtjänta som hon så har slitit för.
På ett eller annat sätt är hon som en spegelbild av mig, vi delar många lika åsikter och tankar.

När vi pratade om människor som tar saker för givet och får mycket ställde hon en fråga till mig,
som jag borde ha ställt till mig själv för länge sedan;

"Skulle du vilja byta plats med dessa, vara dom istället?"
Nej utbrast jag. Det finns inte en chans att jag skulle vilja vara dom istället, för då hade jag inte varit den jag är idag med all den lärdom som jag har fått på vägen genom mina kamper.
Och så var det med det, svartsjukan är som bortblåst - Tack vare en liten fråga.

Äntligen ett vettigt svar!

Jag önskar att jag hade tagit mig till en sjukgymnast direkt istället för att springa mellan läkare och sjuksköterskor hit och dit för att försöka få reda på anledningen till min stelhet och smärta i övre ryggmusklerna. För två dagar sen var jag hos en sjukgymnast som kände och tryckte längs min rygg och runt mina axlar och på nacken och han sa att alla kotor satt rakt och fint, inga större konstigheter.
Diagnosen skolios har jag redan fått, för flera år sedan, men nu fick jag en direkt förklaring till att jag ofta kan känna mig stel i nacken och axlarna och få ont runt det området.
Jag minns ej vad han sa att dom musklerna hette på latin, MEN det han sa var i alla fall att jag är väldigt svag i övre ryggmusklerna och måste bygga upp dom med små övningar som jag fick av honom.
Mina skuldror har alltid stuckit ut väldigt mycket, ingenting särskilt tänkte jag, men då skuldrorna och axlarna hör ihop så är det all anledning till min smärta.
Axlarna är alltför långt fram fortfarande = skuldrorna sticker ut.
Så dessa övningar ska stärka mig i dessa områden så att mina axlar kommer bak och ner och skuldrorna in.

Det är bara att fortsätta kämpa!
Jag har känt mig ganska seg på träningsfronten för första gången, skyller på bekvämligheten under semestern,
men imorgon har jag tänkt att dra mig upp ur sängen på morgonen oavsett om jag är trött och gå och simma ett par längder innan jobbet.
På söndag blir det förhoppningsvis dubbelt pass!

Dags att sätta igång igen, skärpning nu!