En käftsmäll och så är jag tillbaka i verkligheten

Jag har tagit avstånd från bloggen en period på grund av jobb, stress och allmän frånvaro.
Enda sen vi kom tillbaka till verkligheten och det så kallade livet i Sverige från resan i London har jag försökt gömt mig från mitt vardagliga liv som jag många gånger vantrivs med.
Jag har sökt en slags tillflykt i ett annat liv för att slippa bekymra mig och ha daglig ångest.

Denna tillflykt har funnits i alkoholen och vänner. Det har blivit alkohol och rejäla, dyra mängder av det från helt vanliga veckodagar till tvådagars firande på helgerna och trots att jag många dagar vaknar med den värsta baksmällan så har jag tagit mig tillbaka till samma ställe.
För där har jag ju trots allt väldigt roligt och jag behöver inte fundera över framtiden.

Jag vet att det är en ganska vanlig tillflykt för många och jag erkänner att jag har gömt mig där.
Under fredagskvällen när jag låg i min säng med den värsta baksmällan jag har haft så började jag att gråta. Verkligheten dök upp och gav mig en rejäl käftsmäll rakt i ansiktet.

Nu när jag istället sitter vid mitt skrivbord så har jag dragit på mig en förkylning och jag har insett att det är dags att ta det lite lugnt och rensa min stackars kropp som har tagit alltför mycket stryk.

Jag saknar träningen och all den fantastiska mat som jag ibland tar orken att förbereda och laga.
Så jag har under kvällen sökt efter både nyttiga och ena riktiga rensa-kroppen-smoothies och hittat ett par stycken jag ska börja med. Jag har även i mitt sökande hittat ett par matrecept som lät väldigt goda som också då ska testas.

Från och med imorgon tar jag en dag i taget och för det första är min fokus på att bli frisk och försöka att ta det lugnt hemma och så tar vi ett steg i taget.
En sak som är säker; Det här är i alla fall ingenting annat än nyttigt för mig!

Why do this happen to me

Jag fyllde 26 år för ett par dagar sedan och jag hade ärligt talat mer årskris när jag fyllde 25.
Idag satte jag mig och tittade efter lediga bostäder på Uppsala Hems hemsida och lite för skojs skull tänkte jag; Jag anmäler intresse på en för att se hur bra till jag kommer och om det finns chans att få en. En liten framtidsplanering tills när Micke får jobb här i stan.

Men ve och fasa! När jag loggade in stod dessa siffror och stirrade mig rakt i ansiktet:
Kötid from 2014-03-31.
Sist jag tittade hade jag kötid från januari 2010 så jag funderade...
Vad har jag gjort för att förlora den?
Jag har sagt upp min lägenhet, men inte ska det påverka kötiden. Eller?

Jo det gör det. Fråga mig inte varför för det vet jag inte. Jag har skrivit ett förvirrande mejl till Uppsala Hem och förväntar mig ett svar imorgon. Men egentligen, om vi tänker efter...
Vad är det för sjuk regel att kötiden startas om pga en uppsägning?
Det är inte så att jag hamnar före andra med längre kötid, jag behåller väl min satans plats.

Så ja mina damer och herrar. Efter en stressig och dålig morgon som blev en fantastisk dag och kväll förvandlades till en mardröm och här sitter jag nu... Med en rejäl ångest och livskris!

Jag är 26 år gammal utan en fast inkomst och jag kommer inte kunna flytta hemifrån på år!
Det är ett bakslag som heter duga och jag säger såhär; Fuck my life!!

One year older but none the wiser

Då är man ett år äldre igen. Dagarna blir kortare och månaderna går snabbare.
Är det dags att börja leta efter den perfekta rynkkrämen nu? Nej, fast jag erkänner...
Jag ögnade igenom den hyllan när jag var i affären nyss.

Jag har fått många gratulationer och en helt underbar present från min fina karl.
Han köpte en Galaxy Samsung S5 till mig så nu inväntar jag på ett nytt SIM-kort för att sedan kunna börja använda den, och speciellt kameran ska jag tala om.

Det har blivit både en promenad och en vända till gymmet idag.
Jag har börjat fokusera mycket på mina axlar då smärtan har börjat komma tillbaka under långa jobbdagar och idag brände det sådär riktigt härligt i dom under träningspasset.
En och en halvtimme blev jag där innan jag tog mig hem för att laga en god födelsedagsmiddag till mig själv medan Micke är på jobbet.

Minns ni mitt förra inlägg där jag nämnde framtiden?
Jag känner mig fortfarande ganska lugn angående den.
Jag försöker passa på att njuta just nu. Fast jag har inte glömt den helt, den ligger i baktankarna och inväntar att plockas fram och dammas av, för så småningom måste jag ta mig en rejäl funderare.

Imorgon väntar kräftskiva och på lördagens vankas det jobb och avslut på den kvällen blir att närvara på ett 30-årskalas. Fantastiskt!

Two drifters of to see the world

Somebody give me a oneway ticket back to London.

Sittandes här i mjukisbyxor och sockar så tänker jag efter.
Hösten är på väg, vindarna blir kallare och kvällarna blir mörkare, men jag har ingenting emot det.
Jag gillar hösten och vintern, det är mysigt på många olika sätt och tänk er själva...
Om det skulle vara 30 grader varmt varje dag, varje månad hela året om.
Skulle inte det bli tråkigt? Vad finns det då att sakna?

Många drömmer om att flytta till ett varmt sommarparadis men jag skulle inte ha någonting emot att bo i England, eller vissa delar av USA, där det faktiskt finns höst och vinter.
Det är inte vädret som gör det, det är människorna och atmosfären.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir "vuxen". Ärligt talat så har jag ingen aning,
men paniken är inte lika stor som den har varit tidigare.
Jag planerar och vill ha kontroll men ibland blir det som det blir.
Jag går igenom en fas just nu och förhoppningsvis så håller den inte i sig allt för länge.

Den här veckan med väldigt lite jobb kommer att fokuseras otroligt mycket på träning..
och även kanske lite framtid?
Det får framtiden utvisa ;)

All around me are familiar faces

It seems that my past is catching up with my future...

Ibland behöver man någon annan som ställer frågan åt dig

Då det här är en ny blogg ska jag uppdatera lite om ett par åsikter jag har angående människor födda med silversked i munnen - Jag har inte mycket respekt för dom och jag har inte mycket förstående för dom heller.

Jag som är en så kallad... "Doer" (GÖRA!), som kämpar in i det sista och ger mig fasen inte förrän jag har uppnått det jag vill fastän det finns flertalet bakslag och fall i bagaget, har svårt för människor som får mycket serverat. Må så vara att dessa människor kanske är nöjda med detta och mår bra av det men jag kommer aldrig någonsin att förstå det. Ska jag ha någonting vill jag känna att jag FÖRTJÄNAR det, att det blir min belöning av allt slit.

Och ja, jag har länge och många gånger varit svartsjuk på dessa människor som bara får saker till höger och vänster, utan någon anledning och utan att behöva göra någonting för det vilket har resulterat i falsk glädje för deras skull när jag innerst inne kokar och har lust att vända på klacken och gå.

När jag träffade en helt underbar vän för två dagar sen så satt vi och pratade om just det här ämnet.
Hon är precis som mig, vill göra saker, kämpa för sitt sedan få det välförtjänta som hon så har slitit för.
På ett eller annat sätt är hon som en spegelbild av mig, vi delar många lika åsikter och tankar.

När vi pratade om människor som tar saker för givet och får mycket ställde hon en fråga till mig,
som jag borde ha ställt till mig själv för länge sedan;

"Skulle du vilja byta plats med dessa, vara dom istället?"
Nej utbrast jag. Det finns inte en chans att jag skulle vilja vara dom istället, för då hade jag inte varit den jag är idag med all den lärdom som jag har fått på vägen genom mina kamper.
Och så var det med det, svartsjukan är som bortblåst - Tack vare en liten fråga.