So it is true what they say - The moment you stop thinking about them, they show up.
Jag har inte sett mitt ex på evigheter, ibland har jag och nära trott att han gått under jorden eller bytt stad
för att han så sällan har setts till. Men han finns kvar, på samma plats i samma ort.
Idag... såg jag honom, två gånger.
Han kom och åt på mitt jobb och jag blev chockerad över hur jag reagerade.
Jag blev känslosam, men fortsatte att göra mitt jobb och försökte knuffa undan mitt underliga beteende.
När jag kom fram till busshållplatsen efter jobbet stod han där, igen.
Typiskt, tänkte jag.
Han klev på bussen före mig med någon vän och satte sig en bit bak i bussen.
Jag klev på och gick in i bussen men när jag upptäckte var han satt så vände jag mig om och satte mig
längst fram. Jag har aldrig blivit så besviken på mig själv förut!
Det har gått två och ett halvt år, och vad gör jag? Jo jag vänder mig om för att undvika honom!
Jag trodde att jag var starkare än så och det värsta är, att nu tror han att han fortfarande äger mig.
Att det är han som är i kontroll och jag fortfarande gömmer mig.
Jag blev förbannad på mig själv längst fram i bussen där jag satt.
Jag hade lust att slå näven rakt in i väggen och skrika vad dum jag är.
Jag är arg och otroligt besviken på mig själv.
Jag trodde verkligen att jag hade kommit längre än så på den här tiden.
Det näst värsta; Jag kommer aldrig sluta älta det här tills jag får en ny chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar